Sidsjöns sjukhus invigdes 1943 och betraktades då som ”humanitetens tempel”, ett mönstersjukhus för den statliga sinnessjukvården. En viktig anledning till att det då nya sjukhuset placerades i Sundsvall var tomten invid Sidsjön. Interiört planlades vårdavdelningarna utefter principer, som formulerats kring sekelskiftet. Professorn vid Karolinska sjukhuset, Bror Gadelius, sammanfattade kraven i två meningar: ”Undvik alla tvångsmedel i form av isolering och mekaniska våldsmedel: Lämna aldrig den sinnesjuke ensam utan ha honom under ständig uppsikt”. Patientantalet uppgick till 902 st, personalstaben 265 st. En läkare ansvarade då för 131 patienter.

Specialavdelningen
”Specialen” placerades medvetet avsides. Längst upp i områdets östra kant var en stor paviljong placerad för 102 s.k. kriminella psykopater. Dit kom patienter från hela riket. Där var säkerhetsaspekterna mer utvecklade, som exempelvis extra galler för fönstren. Den tredelade promenadgården omgärdades av en sex meter hög mur. Kontakten mellan de straffriförklarade patienterna och de andra skulle minimeras. Den visuella kontakten med omvärlden var kringskuren. Från sina rum kunde patienterna se ut över sjukhusområdet. Men de vanliga patienterna utanför hade inga möjligheter att se in.

Specialavdelningen tillkom i ett differentierande syfte. De i huvudsak straffriförklarade patienterna var ett klientel, som sinnessjukvården sedan länge definierat som problemgrupp. Många patienter var inte i vanlig mening sinnessjuka. Flera var helt arbetsföra. Problematiken låg på ett helt annat plan:

”Den statliga sinnessjukvården har att taga vård om ett avsevärt antal dylika sjuka, vilka genom retlighet, tendens till uppvigling, opålitlighet och manifest eller latent samhällsvådlighet i hög grad besvära sjukvården å vanliga avdelningar, vilka i gemen också kunna vara rustade med säkerhetsanordningar, som detta speciella patientmaterials vård kräver. Deras närvaro ger ofta åt en avdelning en prägel som icke är önskvärd.”

Patientgruppen som Peder Björck beskrev brukade i allmänhet gå under benämningen kriminella psykopater och det var för dessa som specialavdelningen på Sidsjön byggdes. Här fanns förutom expeditioner också en separat biograflokal inrymd i ett skyddsrum, en slöjdverkstad, en vävsal och ett bokbinderi. I kuvertverkstaden sysselsattes ”sådana patienter; som ej kunna placeras under friare arbetsförhållanden”.

Vårdavdelningarna var disponerade i två plan. Till varje plan fanns tre förhållandevis små avdelningar om 16, 17 respektive 18 platser. De sex avdelningarna var uppdelade i oroliga, halvoroliga, halvlugna och lugna samt två avdelningar för arbetande patienter.

Specialen skulle senare bilda en egen överläkaravdelning, Klinik 3, men var redan från början en sluten värld för sig själv.

Att bli intagen
Patienten lades först in på specialavdelningens intagningsavdelning med plats för 16 patienter i lika många enkelrum. Första veckan tillbringades i säng inlåst på rummet. Därefter fick patienten kläder och tillåtelse att kliva upp. Sedan beslöts på vilken av Specialens fem avdelningar patienten skulle placeras. Vilken kategori av patienter kunde komma ifråga på specialen?

• Bedragare, sol och vårmän
• Notoriska svindlare
• Vanetjuvar, inbrottstjuvar, småbedragare
• Våldsverkare, familjeplågare, mördare, dråpare
• Sexualförbrytare
• Alkohol och andra giftmissbrukare
• Lösfördrivare

Vård och behandling på specialavdelningen
I behandlingen av psykiska sjukdomar kunde man urskilja två huvudlinjer; dels den psykisk/sociala terapin, dels en somatisk/medicinskt inriktad behandling. Den förra har en lång tradition inom sinnessjukvården och ett främsta syfte att (åter)uppfostra den sjuke till ett så normalt beteende som möjligt.

På Specialavdelningen var patientens tillvaro präglad av regimbehandling. Terapin var uppbyggd kring en pedagogik av sträng disciplin, övervakning och arbetsbehandling som grundelement. Principen var att belöna skötsamhet och bestraffa olydnad. Straffet var i regel inspärrning på enkelrum, indragen frigång eller annan form av frihetskränkning. Belöningen å andra sida var just ökad frihet. Då patienterna var intagna på obestämd tid var enda sättet att bli ”frisk” och komma ut att underordna sig reglementet och att sköta sig.

Den nya kliniken
Metod, förhållningssätt och övriga förutsättningar för att bedriva vård har naturligtvis förändrats högst påtagligt sedan Sidsjökliniken invigdes 1943. Den största förändringen står att finna i personalens förhållningssätt till vårdtagaren/patienten. ”Vaktfunktionen” har ersatts med ett aktivt och dynamiskt omvårdnads- och behandlingsarbete, där patientens behov sätts i förgrunden. En uttalad målsättning är att patienten, efter vistelse vid kliniken, ska vara bättre rustad att fungera ute i samhället – alternativt i en öppnare vårdmiljö. För ändamålet finns olika program framtagna – anpassade för de olika målgrupper, som finns representerade vid kliniken.

Inre och yttre säkerhet skapar trygghet och trygghet är viktigt för såväl patientens tillfrisknande, som personalens arbetsmiljö. Således är säkerhetstänkandet fortsatt högt, men i första hand koncentrerat till patient – personalrelationen. På så sätt kan de ovan beskrivna repressiva inslagen i vården i flera fall undvikas.

Även utformningen av den fysiska miljön har stor betydelse för vårdens genomförande och uppfyllelse av behandlingsmål. I november 2001 flyttade kliniken från gamla, nedslitna och otidsenliga lokaler i Sidsjöområdet till en helt ny – och för ändamålet väl anpassad klinikbyggnad – i Nacksta, strax utanför centrala Sundsvall. Den nya kliniken benämns Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall (RPK).
3 av avdelningarna finns belägen på Sundsvalls sjukhus.